Har vi alla människor en förutbestämd framtid, när vi kommer till denna platsen i universum som vi kallar för jorden? Är vissa själar dömda till att prövas? Eller är det handlingarna utav en själv, och personer på vägen man möter som skapar vägen vi skall gå på? Ibland kommer denna frågan upp i mig. Och svaret, det har i alla fall inte jag luskat ut än. Kanske är det lite ur varderas aspekter som är ett gemensamt svar. Eller hur man är som person, de rationella personerna säger att det är ens handlingar, personer med orättvis uppfostran säger att det är personerna på vägen. De andra säger bara att tex gud, karma osv, gav mig detta. Jag kallar det för livet. Ibland är det skoj att vara här, i bland mindre roligt. Man kan aldrig veta före innan vad som komma skall. Tänk om man hade kunnat det. Vad bra det hade kunnat bli då.

Dem som säger att det är en resa, bara att åka med, det sägs att det blir lättare att handskas med det. Jag vet inte heller vad som är sant om detta med att vi är här på jorden för att prövas, eller för att utvecklas, eller att bara vara. Det är samma där som det är i den andra frågan jag ställde nyss. De rationella säger att man grävs ner tre meter under ytan, med åren glöms bort. En del säger himlen, andra att man föds igen. Vad vet jag!? Det finns ju bevis för alla tre beläggen.

Prövas? varför tar jag upp det? Jo jag skall säga att man har varit på sina kanter i livet och gränsen varit på porten till ljuset. Men nix här skall dets inte vidare. Så har man de vännerna som har haft en alldeles fantastisk bakgrund och går och dör när allt skoj börjar. Vad är det för rättvisa? Livet, kallas det säger dem. Är det sådana här saker som har gjort att man åt ett vist håll i livet vandrar? Prövningarna.

Människor som kommer och går, relationer försvinner och skapas för att sen försvinna igen. Varför har man fått testas, och personer man känner, har inte? Man ska inte jämföra, men i bland är det orättvist. Hur ska man med dessa tankar på gott och ont kunna vandra vidare igenom livet på ett behagligt och harmoniskt sätt? Det är här någonstans som jag börjar att känna att en förändring och en vandring till en annan plats i livet tar fart. Orkar man med att grubbla på detta så länge som man har gjort det? Har det varit nyttigt? Ja jag tror det. Jag är ju den som tror på karma, nu före och efter det här livet. Men innan min personliga resa började så var det endast min taskiga barndom som var orsaken.

Att genomgå en personlig förändring är både bra och nyttigt, men också väldigt tufft, krävande och svårt. Min resa började för ett par år sedan och den kommer jag aldrig att bli klar med. Hur går man till väga då om man nu vill gå igenom en förändring i livet? Mitt svar är ju att man måste först vara med om livet på ett sätt som gör att du som individ inte klarar av att hantera det. Du bryts ner och kommer till den punkt där du knäcks. Vid den punkten har du två val att ta. Ett, att du ger upp, drar täcket över dig och lever så, det förblir dit liv tills Jon blund kommer och hälsar på. Två, så tar man den chansen, börjar om och så kommer du hitta dit du är menad att vara. Jag valde två, resan är startad, nu när jag skriver så är det en dalgång neråt jag har varit på. En fin relation slutade och det kändes. Jag använder mitt inre till att försöka att styra mitt yttre till att klara av att handskas med det som komma skall. Reste mig, skapade det jag gör nu. Livet börjar att komma tillbaka.